Rackarns råttor

Jag såg en riktig PAULAFILM igår. En film för alla råttälskare, förresten. Storyn var inte det som fångade mig mest, även om jag gillade dess flirtande med andra gamla disneyfilmer, Aristocats (som även den hör till mina absoluta disneyfavoriter) inte minst. I Råttatoille var det animationerna, som fångade. Jag har hört och läst recensenterna oja sig över hur animatörerna studerat hur våt råttpäls uppför sig, och javisst har de fångat detta på ett imponerande sätt, men jag är imponerad över hela filmen, hur de fångat råttornas personlighet och rörelsemönster; hur de klättrar, deras sätt att reagera på saker. Det får mig att undra om animatörerna haft varsin råttflock hemma för studieändamål, det känns inte som om man skulle kunna göra en sådan tolkning utan att känna råttors väsen väl. Även om jag retade mig lite på att de "seriefierat" råttorna genom att ge dem färre tår a la Musse Pigg. Tårna de fick behålla var dessutom klolösa - alla råttägare VET att råttor har klor, dem undgår man liksom inte. De hade rakat nosarnas översida och gjort dem lite "knoppiga" och dessutom hade de givit råttorna synliga ögonvitor. Det sista har jag dock förståelse eftersom jag antar att det handlar om att det är svårt att illustrera känslor på ett tolkningsbart sätt för människor utan att förmänskliga ögonen. En sak som är liiite svårare att smälta är att alla hanråttor cencurerats. Råttor HAR enorma pungar - jag antar att de inte anses barnvänliga...