I mars 2007 var hon så här pigg och glad.
Igår var hon helt utmärglad. Och med ansiktsförlamningen kom ett torrt öga, vars hornhinna sprack och blev infekterad (eller inflammerad - jag lär mig aldrig skillnaden). När jag såg hennes ynkliga (men ännu rätt glada och livliga) uppenbarelse tog jag det svåra beslutet. Färden gick till XL, som hjälpte mig att låta henne somna in. Tänk att det är så svårt varje gång. Men det blev ändå lättare av att hon utseendemässigt såg så eländig ut, inte bara utmärglad, utan också ögat, som när hon bedövades och slappnade av visade sig vara ca 3 ggr så stort som vanligt och alldeles blodrött bakom varblåsan på den trasiga hornhinnan.
XL, som träffat henne ett par ggr sedan april, chockerades över hur fort och mycket det gått utför, men det mesta har hänt den senaste veckan. Innan var hon mager, trots ständig gödning med avocado, olivolja, mat serverat i egen restaurangvagn. Hon har hela tiden ätit bra, men kroppen har inte lagt det på sig. Men långt ifrån ynklig och sliten.
Jag älskar dig, Too-Ticki, och det kommer bli så tomt här utan dig!
Etiketter: Slut
